Vi letar lägenhet [uppdaterad]

[UPPDATERAT] 
Vi har nu fått beskedet att lägenheten är uppsagd. Det betyder att vi måste ut senast sista juni. 3 månader kvar. Vi uppskattar all hjälp vi kan få.

Jag och min flickvän letar lägenhet i Stockholm.
Just nu bor vi i andrahand i Solna men då lägenheten ska säljas under sommaren kommer vi, rätt förståeligt, inte kunna bo kvar i den. Vi letar således efter något nytt boende i Stockholm. Vårt kontrakt går ut i slutet på september, men eftersom lägenheten ska säljas kan det hända att vi måste sticka ut innan dess. Då kickar vår 3 månader långa uppsägningstid igång. Det vill säga; utflyttningsdatumet är inte skrivet i sten.

Allt är av intresse, men särskilt det som är i Solna / Norrort. Vi blir båda 26 i år och är vettiga människor. Båda har heltidsjobb och ingen har någon betalningsanmärkning eller märkliga skulder.

Här är även en Spotifylista som sammanfattar det hela: Vi letar lägenhet.

Tack på förhand.
/Christian & Erica

Kontakt:
Twitter: @ettpunktnoll
Mail: christian@geijer.org
..eller i kommentarsfältet nedan.

Tweti, Twiti, Twici.

Det är nästan en magisk händelse.
En person besöker registreringssidan på Twitter.com, drar i några spakar, trycker på några knappar och viftar lite med musen. Det sprakar och blixtrar, vätskor droppar från provrör ner i glasbägare – man skymtar en dunkelt belyst hylla i bakgrunden överfylld av slarvigt spritpennemärkta behållare; ”ödleögon”, ”råttsvansar”, ”genus”, ”Doxyferm”.

Sen händer det.

I något som kan liknas som en blandning av den smygande ljuständningen i Narniavärlden, det glamourösa antiklimaxet av en deltagares utbrytning från Sikta mot stjärnorna-sminket och kläckandet av en ny slemindränkt Matrixinvånare ser en ny twittrare dagens ljus. Med ljusskygga ögon och svaga ben tar Twiti (ja, nu har jag namngett vad en ny twittrare heter. Se det som en Tamagotchi/valp/bäbis-hybrid. Varsågod) sina första steg ut i 140-teckensvärlden och är ont anande om vad som väntar och vad hen (skitviktigt med ”hen” – asviktigt att kunna, du måste lära dig det) kommer att få uppleva, se och läsa. Men innan den omättliga följarjakten inleds, den skrämmande retweethybrisen sätter in och innan polletten om varför vissa #ord har konstiga tecken framför sig trillar ner måste Twiti börja följa folk…

”Ja, men hallå! Jag gillar ju den där ståuppkomikern asamycket! Hen (ja, jag sa ju att du var tvungen att lära dig detta) är ju sketaskoj! *follow*
”Åh, den där kändisen har jag läst om i tidningarna hos min frisör! *follow*
”Ja, jag har väl hört ordet politik någon gång. Är inte det där en politiker? Aja, det är en kändis i alla fall! *follow*
”JAG ÄLSKAR JUSTIN BIEBER!!!!!!1ett *follow*

På en tidsperiod kortare än vad det tar innan Björn Ranelid säger ”Ranelid älskar Ranelid” när han ser sig i spegeln på morgonen har Twiti byggt upp en tvåsiffrig ”following”-siffra. Twiti, iförd propellerkeps och snoriga hängselbyxor, Joelbitar-applåderar entusiastiskt åt sin bedrift och tänker att ”nu jävlar kommer jag få mig en redig åktur på informationens motorväg. Det här kommer gå i 140 (ping #gbghumor).”

Twiti loggar in några gånger för att läsa den briljanta skara folk hen (nu borde du kunna det här) har samlat ihop. För att sammanfatta hur Twiti reagerar under den första veckans inloggningar har jag här målat en bild:

Dessa kändisar som Twiti har skrapat ihop är ju skittråkiga. För det första så skriver de väldigt sällan. Och när de väl skriver så skriver de 1) Tråkigt 2) Bara till andra kändisar 3) För att göra reklam för sig själva/sina alster 4) ALDRIG TILLBAKA. Aptrist.

Detta är Twitis första motståndare. Och även om den första bossen alltid är den enklaste bossen att besegra är Twitters första boss ändå rätt svår att klå. Det är många Twitis som har fallit offer för detta motstånd – R.I.F (Requiescat in Facebook) – ty de har inte fått lära sig hur man gör.

Att börja följa andra än Sveriges ”kändiselit” är det enda sättet att segra över denne motståndare. Tyvärr så uppmärksammar inte ovannämnda kändisbunt ”vanliga dödliga” särskilt ofta, så att få nys om dessa briljanta hundrafyrtioteckenssmedar kan ses som en omöjlig uppgift om kändistweets är det enda som syns i ens flöde – ett slags moment 140, typ.

Men för er som har lyckats med att komma förbi detta – avföljt den där ståuppkomikern som ändå inte var rolig, avlägsnat Hänt Extra-kändisen, gjort er av med politikern som ni egentligen inte visste vem det var, och fimpat Justin Bieb.. Ah.. okej, honom gör du dig tydligen inte av med.. Jag förstår.. du är ”sån”.. Lycka till.. Hälsa! – har nu en fin tillvaro i Twitters fantastiska värld.

Ni kom, ni följde, ni avföljde.

Grattis.
(Tydligen fanns det ingen tårta i slutet. Det var en lögn.)


/c – nej, jag vet att jag inte använder semikolon eller talstreck korrekt; det är jag medveten om – tror jag.

Dionysos var nog en skön kille.

Innan du läser vidare vill jag att du sätter på en låt.
Inte vilken som helst. Försök inte komma här och leka indie-DJ och köra igång någon svår gitarrlåt av någon som inte kan, men försöker, sjunga om hur det är att vara annorlunda men precis som alla andra och chailatte och randiga tröjor och P3 och ”svår kärlek man klarar sig utan” eller vad fan de nu sjunger om. Nej, nu är det jag som bestämmer.

Jag vill att du drar igång Spotify.
Okej?
Är du klar?
Jag kan vänta.
..
Nurå’?
Okej. Den låten jag vill att du drar igång är den här: Buckethead – Lone Sal Bug. Jag gjorde en länk. Snällt va? Ja, man har ju jobbat i servicebranschen (nästan) hela sitt liv.

Så. Är den igång? Spelar den? Hör du? Testing testing. Håll käft.

Great. Nu förutsätter jag att du har hittat låten och att den spelar.

Dock blev detta inte riktigt som jag hade tänkt mig. Nu hade jag nämligen tänkt att skriva någon svår jävla text som skulle passa till musiken. Något insiktsfullt, djupt och viktigt – helst på någon slags prosa eller åtminstone (jag vill, av någon outgrundlig anledning, alltid skriva ordet ”åtminstone” med ett d: ”åtminstonde”. Jag gör det aldrig, men mitt vänstra pekfinger tenderar alltid att, som någon förbannad tourettesliknande magnet, försöka slänga in den där extra konsonanten, även om jag vet att det är fel, bara för att jävlas) försöka få det att få det låta viktigt, snyggt och intellektuellt (gick du tillbaka innan den första parentesen i den här meningen för att påminna dig om hur meningen egentligen började för att försöka få något sammanhang i texten? Tro mig; det gjorde jag med. Om du inte gjorde det och fortfarande kan hänga med i handlingen har du, till skillnad från mig själv, en, för att, i brist på likvärdigt, och tillräckligt lingvistiskt tillfredsställande, svenskt uttryck, använda den engelska termen, jävligt lång ”attention span”).

Men nu blev det inte så. Jag kom helt enkelt inte på någon svår text. Eller, ja.. det ovanstående stycket (som för övrigt bara består av tre meningar om man inte räknar punkterna i parenteserna (vilket jag inte gör)) blev ju rätt komplicerat att läsa (Yay! Dubbelparentes! Vinner jag något nu?). Men det var ju inte riktigt den ”svårigheten” jag ville åt. Jag som tänkte bli lite rödvinsstinn och knåpa ut nästa Odyssén i bloggform, eller åtminston(d)e något som lockade till eftertanke, kontemplation och som skulle vara ”diskutera gärna i smågrupper på gymnasiet”-vänligt.

Men icke. Istället blev det någon slags kaskadspya av bisatser, skiljetecken och förvirring. Trist. Jag som trodde att jag hade något bra på gång. Vad tycker du om låten förresten?

Ovanstående bokstäver är ett ganska galant exempel på hur det går när man skriver text efter en obegränsad tillgång till en bag-in-box.

Ja..
Det var nog allt.

/c – Jävla ”d”.

Sömnsnackarsambo

Ni vet när man ligger där i sängen.
Den man ligger bredvid sover sen länge. Själv är man klarvaken och ligger och stirrar i taket. Att räkna får fungerar inte då alla får sitter stilla och räknar ut, och gladeligen och regelbundet upplyser en om, hur många timmar man får sova om man ”somnar exakt precis jättenu”.
”Somnar du nu får du sova fem timmar och trettiofem minuter”, hör man i huvudet.
”Somnar du nu får du sova i fem timmar och trettiofyra minuter.”
”Och nu fem och trettiotre. Piiip.”

Även om man inte ligger bekvämt vill man inte vrida och vända på sig allt för mycket då man riskerar att väcka personen bredvid, som i sin tur praktiskt taget både ligger PÅ en och samtidigt ligger långt över halvsängsgränsen. Lyfter man på huvudet och sneglar på ytan på andra sidan personen i fråga ser man en yta så stor att den kunde användas som kuliss när Mufasa säger till Simba att allt som solljuset når kommer tillhöra honom. Man kan typ använda den outnyttjade sovytan till att snickra ihop hangarfartyg i skala 1:1.

Samtidigt är även temperaturen också ens nemesis. Om man fimpar mellanbjörnen i Guldlock, slänger ihop de övriga två extrempunkterna som de andra björnarna utgör till en och samma sinnesstämning har man någorlunda exakt definierat den temperatursavant man själv har förvandlats till. ”Vafan vad varmt det är” blandas med ”Har jag rimfrost i skägget?” i en salig röra och Celsiusskillnaderna uppfattas direkt ända ner på hundradelarna.

Det är fan inte lätt att sova.

Men det är då den personen som ligger bredvid en ibland bjuder på underhållning. Jag och min sambo tenderar båda att, i sömnen, försöka konversera (eller ”konverzzzera” som Aftonbladet hade skrivit) med varandra. Ganska ofta reciteras de nattliga timmarnas föreställning dagen efter av den som varit vaken – till bådas stora glädje. Vi fnissar, bubblar av skratt och slår oss både för mage, knän och panna av hur roliga vi är, fullt medvetna om att utomstående lyssnare troligtvis hade vaskat oss som vänner om de hade sett och hört oss just då.

I natt var inget undantag. Missinassen säger sambon plötsligt högt:
-”Taxi!”
Jag: ”Va?”
Sambo: ”Din häst är klar nu.”
Jag: ”Min häst?”
Sambo: ”Haha. Sluta tjafsa. Du väcker mig ju.”
Jag: ”Är du inte vaken?”
Sambo (frågandes): ”Plommon?”
Sen somnar hon om.

Det är när sånt händer som gör att man glömmer bort att hundrafemtio hektar sovyta går förlorad väster om sambon, temperaturskillnaden mellan rum och under täcke praktiskt taget uppfattas som sexsiffrig och att man sen länge tappat känseln i armen som på något sätt har lekt scoutknopar med sig själv. Då ler man bara.

Men inte helvete kan man sova för det.

/c – Zzzlatan. Piiip.

The Power of Christ(ian) Compels You

För nästan exakt ett år sedan skaffade jag Twitter.
Efter några glas vin övertalades jag till att registrera mig.

Nu har jag skaffat mig domänen ettpunktnoll.com också. Det var det dock ingen som övertalade mig till att göra. Det gjorde jag helt på egen hand. Men det var ändå inte mitt fel.

En relativt välmarinerad (det var vinets fel, jag lovar) Christian tyckte en sen afton att Christian självklart skulle registrera en domän – så det gjorde Christian. Saken var att Christian bestämde sig för att inte komma ihåg detta. Så när Christian några dagar senare skummade igenom sin mailbox hittade Christian ett mail som – nästan precis, exakt och inte alls – löd såhär:

Bäste herr Fylltratt,

Med hjälp av kosmos förenade krafter, fyra gem, något slags flytspackel och det faktum att vi inte gör alkotester på våra nyblivna kunder har vi nu lyckats med den fantastiska bedriften att registrera den glamorösa domänen ettpunktnoll.com åt dig. Det var inte lätt, det ska jag säga dig, men nu är det klart.
Typ.
Seså!
Hopp och lek nu!
Och glöm inte att knyta skorna.

Puss,
/Någon i Danmark

Man kan ju säga att jag blev lätt förvånad. Så, här sitter ettpunktnoll med en ettpunktnollpunktcom-adress och vet inte riktigt vad han ska göra av sig själv. Jag vet än så länge inte hur ofta jag kommer att uppdatera den här sidan men under tiden ni väntar på nästa inlägg kan ni här få lyssna på lite hambo om bakfoten (.mp3).

Puss.

/c – vinter