Intervjun

Daniel lutar sig tillbaka i stolen och sneglar på klockan på väggen. Strax efter halv elva. ”Det har inte ens gått 40 minuter och hon verkar vara helt såld”, tänker han nöjt samtidigt som han försöker hålla sig uppmärksam på vad kvinnan framför honom säger. ”Det här gick ju mycket lättare än vad jag hade trott. Jag och min charm har gjort sig förtjänta av en lång vinlunch idag.”

- Ja du, Daniel, säger kvinnan avrundande. Det här ser ju jättebra ut!
- Ja, vad roligt att höra! Det känns riktigt bra också, flinar Daniel.
- Med dina meriter och speciellt med dina omdömen från din nuvarande arbetsplats så känns det verkligen som att du passar perfekt för den här rollen hos oss.
Daniel flinar nu ännu mer.
- Vi har ett fåtal kvar att intervjua innan vi kan ge ett definitivt besked såklart, men, off the record, så… ja, ligger du väldigt bra till just nu.
- Då får vi helt enkelt hoppas på att de efter mig inte är lika bra som jag, skrockar Daniel ackompanjerat med en nästintill omärkbar blinkning med vänsterögat samtidigt som han lägger armarna i kors.
- Ja, vi får väl det, svarar kvinnan med leende och en nästan ännu mer omärkbar lyftning på vänster ögonbryn.
Under en väldigt lång sekund har de en knäpptyst ögonkontakt och Daniel börjar fundera på om hon kanske sitter och flirtar med honom. ”Hon är ju rätt snygg ändå”, tänker han. ”Undrar hur hon ser ut nake…”. Tanken blir för en sekund avbruten när hon harklar sig och börjar samla ihop papperna framför sig. Daniel tar spjärn mot stolens armstöd, reser på sig, sneglar ner i hennes urringning och fortsätter sin avbrutna tanke. Väl ståendes hinner han rätta till skjortan och ta ett första kliv mot dörren innan hon avbryter honom:
- Ja, just det, jag glömde ju en sak.
Daniel stannar förvånat mitt i både steg och tanke och vänder sig mot henne:
- Jaså? Vadå?
Kvinnan visar med en enkel rörelse med handen att Daniel ska sätta sig ner och börjar sen bläddra i papperna hon har framför sig.
Daniel går mot stolen och börjar sätta sig ner.
- Ja, jag tänkte gå igenom lite av de kommentarer du har skrivit på Internet, säger kvinnan lugnt utan att släppa papperna med blicken.
Daniel stannar upp mitt i sittandet och blir för en kort stund hängandes i luften ovanför sätet. ”Vad sa hon? Kommentarer på Internet?”, tänker han för sig själv samtidigt som han långsamt avslutar sin påbörjade sittning.
- Vad, ehm… menar du nu? Kommentarer på Internet?, frågar han trevande.
- Ja, fortsätter kvinnan och tittar upp på honom. Enligt nya bestämmelser kan vi få ut allt du har skrivit i sociala medier, forum och kommentarsfält och använda det i våra rekryteringsprocesser.
Temperaturen i Daniels mage sjunker tvåsiffrigt.
- Eftersom ens beteende på Internet ofta är en väldigt viktig och bra fingervisning om vem man verkligen är så anser vi att en sån här genomgång är en väsentlig del i att försöka förstå vem det egentligen är vi håller på att anställa.
Tankarna i Daniels huvud virrar runt i ett ogreppbart kaos. Han hänger verkligen inte med på vad det är som händer. Den lena käften med den inledande vältaligheten har förvandlats till ett munntorrt ostrukturerat mummel:
- Hur… Jag… eh… va? Mina… kommentarer?
- Precis, fortsätter kvinnan och tittar ner i sina papper igen. Vi har här allt du har skrivit från din hemdator och din mobiltelefon sen… den fjärde november 2010. Vi har ett team som enbart sitter med att gå igenom arbetssökandes historik och markera saker som kan vara intressanta att ta upp på en eventuell arbetsintervju, så jag tänkte att vi kunde göra det tillsammans nu. Går det bra?
Daniel sväljer och börjar flacka med blicken:
- Alltså… jo, ja… det kan vi.. väl.. Men alltså, är det är ens lagligt?
Kvinnan tittar upp igen, tar av sig sina glasögon och lägger dem framför sig samtidigt som hon ler och lägger huvudet lite på sned:
- Daniel, vi är ett företag som jobbar med IT-säkerhet. Såklart det är lagligt. Annars vore det här rätt dumt, eller hur?
Daniel nickar försiktigt samtidigt som att rummet börjar krympa i rätt snabb takt.
- Bra, men då börjar vi då?, frågar kvinnan samtidigt som hon sätter på sig glasögonen och börjar bläddra i papperna igen.
Innan Daniel ens hinner säga något fortsätter hon:
- Onsdagen den åttonde december, klockan 20:12, har skrivit till folkpartisten Carolina Lindhagen på Twitter. Känner du henne personligen?
- Va? …alltså, öh… nej… men…
- Inte det, nej? Okej. Kommer du ihåg vad skrev?
Daniel harklar sig och sväljer ytterligare en gång.
- ehm…  inte… inte direkt sådär… men…
Kvinnan avbryter honom med helt oförändrat röstläge:
- Jag ska våldta dig, din äckliga fitta. Fattar du det? Jävla hora.
De laddade orden fullkomligt skär genom luften som rakblad och exploderar när de når Daniels trumhinna. Kvinnan sitter oberörd. Daniels deodorant har helt och hållet slutat verka.
- Vad menade du med det här?, frågar hon lugnt och lägger från sig glasögonen på bordet igen.
Daniel sväljer för en tredje gång och fäster blicken på glasögonen på bordet.
- Du skriver att du tänker våldta henne. Varför ville du göra det?
- Nej, men… alltså…, börjar Daniel men tappar orden.
- Okej, när hade du tänkt göra det då?, fortsätter kvinnan.
- Jag… ehm…, försöker Daniel men tystnar igen.
- Inte det? Ja, det var ju så längesen så det kanske är svårt att komma ihåg. Vi kanske ska ta ett annat exempel?, frågar kvinnan retoriskt och bläddrar lite mer i papperna. Tisdagen den 28 december skrev du i kommentarsfältet tillhörande en artikel som den kvinnliga journalisten Sirin Jamal skrivit och publicerat på DN.se. Minns du det?
Daniel tittar uppgivet på kvinnan framför sig. Han försöker komma på något att säga men orden faller sönder innan de ens har bildats.
- Om du inte tar bananbåten hem igen din jävla slyna så kommer jag slå ihjäl dig nästa gång jag ser dig. Jag vet var du bor, din jävla blattehora. Glöm inte att det är är mitt land.
Orden praktiskt taget bombarderar Daniel där han sitter. Han börjar andas allt häftigare och vet inte vad han ska ta sig till.
- Minns du det där då?, frågar kvinnan. Eller är det också svårt att komma ihåg?
Daniel mår illa.
- Vi fortsätter framåt. 23 januari 2011 skrev du till bloggerskan Belia att du hoppas att hon blir våldtagen och mördad av, och jag citerar, HIV-negrer? Hur tänkte du här?
- Alltså… det var… på skämt… typ… Jag menade det inte… typ…
- Du menar alltså att du skämtade när du önskade att en sextonårig flicka skulle bli våldtagen och mördad?
- …ja, alltså…
- Vad är det som är så kul med det?
- …det är ju… inte ”haha”-kul, sådär… Du vet…, försöker Daniel förgäves.
- Nej, jag vet faktiskt inte. Jag förstår inte riktigt. Skämtar du även i inlägget från den tredje februari där du kallar vänsterpartisten Nadja Lindén för PK-fitta och pissluder?
Daniel vet inte vad han ska göra. Han har svårt att andas, ryggen är helt blöt av svett, han mår illa och vill bara gå därifrån. Han vill bort, långt bort från vad han utsätts för just nu. Han har blodsmak i munnen.
- Ja, Daniel, det här är bara en bråkdel av vad mina kollegor har hittat från dina äventyr på nätet, säger kvinnan och skjuter fram pappershögen framför Daniel. Varenda inlägg är fullt av avskyvärda, hemmasnickrade och, ofta grammatiskt inkorrekta, hatiska ord som du besinningslöst har pumpat ur dig utan hejd. Om man tittar på det du har kommenterat på så finns det inte en enda röd tråd. Det kan vara allt från debattartiklar till instagrambilder, krönikor till privata tweets. Det enda som binder ihop samman alla dessa hatiska ord är att alla är skrivna till kvinnor. Det finns inte ett enda hatiskt inlägg till en man. Inte ett enda. Så, Daniel, den sista frågan jag kommer ställa till dig under den här intervjun är således rätt lätt att lista ut. Varför hatar du kvinnor, Daniel?
Tystnaden i rummet är bedövande. Daniel stirrar ner i bordet. Han vågar inte möta kvinnans blick. Han vågar inte säga något. Han vågar inte röra sig.
Det är tyst i vad som känns som en evighet. Det lilla rummet är nästan tomt på syre på grund av Daniels knäpptysta hyperventilering. Han får inte ur sig ett knyst.

Då bryter kvinnan tystnaden:
- Inte det? Nej, jag tänkte väl det. Men då gör vi såhär… Vi kan stryka allt det här.
Daniel tittar plötsligt upp och möter frågandes hennes blick.
- …va?
- Ja, vi kan stryka allt. Vi glömmer alla kommentarer, alla önskningar om våldtäkter, mord och all rasism. Allt blir frid och fröjd. Låter det bra?
Daniel tittar blankt på henne. Efter en stund nickar han försiktigt.
- Bra!, utbrister kvinnan. Fint! Det enda du behöver göra för att vi ska glömma alltihop är att säga vad jag heter i förnamn. Om du verkligen bryr dig om kvinnor så borde du väl ändå kunna svara på det? Jag menar, du kunde ju flera av namnen på företagets manliga styrelseledamöter för bara en kvart sedan?
Daniels hjärta hoppar över ett slag och blicken faller ner i bordet igen. Blicken flackar från sida till sida i hopp om att väcka minnet till liv men det är förgäves.
Han minns inte.
Han lyssnade aldrig.
- Tänkte väl det, säger Maria. Du kan gå nu.
Daniel reser sig efter ett tag långsamt upp, går mot dörren och trycker ner handtaget. Men precis när dörren går upp så blir han avbruten.
- Ja, just det, säger Maria. En sista sak… Vi har publicerat hela den här historiken på din Facebook och bytt även lösenord. Du får tillgång till ditt konto igen om fyra dagar så jag tänkte bara att det kan vara fint för dig att börja fila på något att skriva när du kommer tillbaka. Eller ja… Det behövs kanske inte. Du verkar vara rätt duktig på det där med att skriva saker på Internet.

Slut.

Alla eventuella likheter med verkliga personer kvinnor är helt oavsiktliga.

11 reaktion på “Intervjun

  1. En briljant text, kvicka formuleringar, det finns empiri bakom.

    Däremot är ämnet lite urholkat, som skönlitterär text beträffat. Som inlägg i debatten funkar det säkert bättre, även om exemplet inte är nydanande.

    Du står dig väl, kamrat.

  2. Win! :D Vad glad jag blev nu, bara av tanken på att kötthuvudena därute en vacker dag ska få stå för vad de skrivit.

  3. Pingback: Tre länktips v.16 | KICKANWICKSELL

  4. Berättelsen är väldigt gripande och bär med sig en väldigt bra poäng.

    Tyvärr faller den fram emot slutet när en anställd på ett IT-säkerhetsbolag erkänner till dataintrång, i samband med att hon påstår att de knäckt lösenordet till hans Facebookkonto.

    Slutsatsen till berättelsen är bra men bara för att människor kan bete sig som svin innebär inte det att man ska bryta mot några lagar för att sätta de på plats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>