Presskonferensen

Året är 2015. Sveriges regering har med väldigt kort varsel kallat till en akut presskonferens på Rosenbad gällande de senaste dagarnas protester och upplopp som härjat i de flesta stora städer i landet. Hela Sveriges presskår är samlad och samtliga nyhetssajter sänder live på nätet – alla med liveflöden hämtade från egenkomponerade hashtags inklippta i bilden – även om presskonferensen inte börjar förrän om 28 minuter. Arga kommentarer, hätska ord och sexuella inviter från okända användarnamn rullar omodererat och lojt i underkanten av bilden och ackompanjerar suddiga journalister som, utan någon som helst tv-vana, ömsom testar mikrofoner, ömsom försöker att hålla igång någon slags kallpratsmonolog med tittarna i väntan för att få på:a Sveriges statsminister.

14 minuter efter utsatt tid öppnas en dörr till höger om podiet och till ljudet av ungefär en miljard fotoblixtar kommer, likt ett kavajbeklätt luciatåg, en grupp människor sammanbitet vandrandes ut ur dörren. Tåget består av noga utvalda instanser ur Sveriges regering, representanter från näringslivet, delar av den svenska polisen, annat viktigt folk och tre personer ur en tysk turistgrupp som råkat hamna fel när de letat efter var kungen bodde och nu inte får göra annat än att spela med. Först i ledet är rikspolischef Anna-Anna Grönstrand, tätt följt av kulturminister Jean-Luc MacGyver, justitieminister Bernard Brûlée, IT-minister Johanna ”b00mgirl” Nilsson-Karlsson, Netflix svenska representant Erkan Bergshamra, en handfull slipsnissar som ingen riktigt vet vilka de är eller vem som bjöd in dem, Zingo (en hund), Franz Metterlschlose, Sandra Dopfel-Esse, Gunnar Geprachkten-Glübe (de tre tyska turisterna som passande nog alla jobbar som statsministrar hemma i Tyskland) samt Sveriges statsminister Renata Lipton Jr.

Alla ställer upp sig på rad framför blixthavet och står stilla där i säkert två minuter innan det går upp för samtliga att svenska nationalsången faktiskt inte inleder sådana här sammanhang längre. Det hela blir mycket pinsamt och Sveriges statsminister Renata Lipton Jr bestämmer sig för att ta tag i situationen och tar ett steg framåt mot podiet. Olyckligtvis tyckte även en av de tyska turisterna (Sandra Dopfel-Esse såklart. Vem annars?) att det hela var väldigt pinsamt och även hon tar ett kliv framåt. De två kvinnorna mitt i livet stannar mitt i klivet och tittar förvånat på varandra. Även om de står fyra meter från varandra uppstår ett sånt där ögonblick när man möter någon på trottoaren och båda väjar åt samma håll fjorton gånger. Efter den sjunde ”gå fram, se att den andra går fram, stanna, se att den andra stannar, gå fram”-vändan snubblar Sandra Dopfel-Esse och ramlar omkull. Fyra fotoblixtar går sönder av överhettning och efter 4,6 sekunder trendar skämtet ”Östtysken faller!” på Twitter i hela Sverige. Renata Lipton Jr utses till vinnare, får en krans över axlarna, ska tydligen fira genom att ”åka till Disneyworld!” och tar sedan plats framför podiet.

Renata tittar nyfiket på den stora mikrofonbuketten som är uppmonterad framför henne. Där finns alla vanliga och väntade loggor som exempelvis SVT, TV4, SR, Kamratposten, Niklas Svenssons ansikte, #svpol och Aftonbladet. Inga nytillskott den här gången. Eftersom hon bedriver en liten, men ytterst hemlig, version av logo-spotting och inga nya ikoner finns med idag suckar hon lite besviket och blickar ut över publikhavet. Efter en kort konstpaus tar hon ton (C#) och börjar sedan prata i buketten.

- Kära medborgare. Det är med sorg och ilska i hjärtat som vi har kallat till den här presskonferensen gällande de senaste dagarnas tråkigheter som drabbat vårt land. Det är en oerhörd tragedi och mina tankar går först och främst till alla de anhöriga som förlorat familj och vänner i de upplopp som sargat städer runtom i landet. Det är dags att få ett slut på det här nu. Vi måste sätta ner foten och därför har vi här nu enats om kortsiktig lösning för hela den här situationen. Men innan vi presenterar vad vi kommit fram till kommer rikspolischef Anna-Anna Grönstrand att uppdatera er om polisläget just nu.

Renata Lipton Jr vänder sig om i samma stund som Anna-Anna Grönstrand lösgör sig ur ledet och börjar gå mot podiet. De båda möts halvvägs och av någon anledning kan de inte hålla sig och gör omedvetet en high-five när de passerar varandra. Sju fotoblixtar överhettas. Twitter går sönder. Facebook äter tydligen en matig sallad till lunch.

- God kväll, inleder Anna-Anna Grönstrand och inser direkt sitt misstag eftersom klockan bara är 11:33. En redaktör på Aftonbladet dundrar direkt ut rubriken ”TIDSCHOCKEN” på löpet och får då ytterligare en poäng i den interna tävling redaktionen har gällande överdrivna sammansatta ord. Vinnaren, dvs. den som har flest poäng i slutet av månaden, får en termos. Den som förlorar får sparken. Ni vet. Business as usual.

Anna-Anna Grönstrand samlar sig och börjar om.
- Ja, alltså. Hej. Jag ska då berätta lite om polisläget, dårå. I nuläget är undantagstillstånd utfärdat i Borlänge, Lund, på Östermalm i Stockholm och Andra Lång i Göteborg men om det inte lugnar ner sig kommer detta säkert att utökas till samtliga städer i mellansverige redan i morgon. Vi kommer då även att spärra av hela Skåne, spränga Ölandsbron och glömma bort Medelpad (som vanligt). Utöver detta har vi flugit in hela Norrlands polisstyrkor som förstärkning och dessa fjorton poliser kommer främst att hjälpa till med att hämta kaffe och kasta tårgas. Några frågor?

Ett tjugotal händer räcks upp i publikhavet samtidigt som ungefär dubbelt så många personer börjar skrika frågor rakt ut. Anna-Anna Grönstrand pekar lojt ut mot havet och säger ”Du där. Du i grå tröja.”

Mannen i röd tröja (Anna-Anna är färgblind) ställer sig upp.
- Hej hej! Robert Näsgrund, TT. Hur många har ni arresterat än så länge?
- Den senaste siffran jag har fått höra är runt sju tusen, svarar Anna-Anna Grönstrand.
- Hur får ni plats med alla?
- Ja, det är lite trångt i arresterna men vi har börjat stapla folk på höjden i Kaknästornet och där får det ju, som vi vet sen Nobelfesten förra året, plats ganska många. Alla i rummet skrattar och erinrar sig spektaklet i december när stadshuset tydligen ”redan var bokat sen länge” för VM i kurragömma.

- Du där i glasögon, pekar rikspolischefen vidare när skratten lagt sig.
- Yo. Henrietta Bogus, Vakttornet. Hur kommer ni betala för den här massiva polisinsatsen?
- Självklart är det som vanligt Djurgården och AIK som kommer stå för polisnotan. Det trodde jag var självklart. Ja, du där i fotboja, fortsätter rikspolischefen som nu börjat bli varm i kläderna (luftkonditioneringen var trasig).
- Halloj. Jag heter Niko Efrahimsdottir och kommer från Fortum. Vad har du för elavtal idag?
- Vafan, den här presskonferensen är NIX:ad, ryter Anna-Anna Grönstrand till och viftar till sig fyra SÄPO-vakter som ombedelbart avrättar Niko på plats.
- Ja, sista frågan. Du där, i grått.
- Hej hej! Greve Vingmutter, Elle. Vad har du på dig?
- Klänningen är Haute couture från Hugo Boss, väskan är från Chanel, skorna från Manolo Blahnik, smyckena har min son gjort i slöjden och pannbandet är från ÖoB. Det var allt för mig. Tack, tack! Här kommer statsministern igen.

Rikspolischefen lämnar podiet och statsminister Renata Lipton Jr går återigen fram mot buketten. Ja hej igen, inleder hon. Och tack Anna-Anna för det där. Då fortsätter vi. I samråd med Erkan Bergshamra på Netflix och vår IT-minister b00mgirl har vi då kommit fram till en teknisk lösning som kortsiktigt kan göra så att vi undviker att något sånt här händer igen. Ja, det är nog bättre att ni två kommer fram och förklarar hur det fungerar för jag kan då ingenting om det där med data.

Erkan och b00mgirl går tillsammans fram mot podiet och tar statsministerns plats. De tittar försiktigt ut mot alla journalister och börjar förklara vad de kommit fram till. Men som vanligt när folk som kan teknik ska förklara något för folk som inte kan teknik så är det enbart de förstnämnda som förstår något. Efter en utläggning på ungefär en kvart avrundar de båda sin förklaring och frågar publiken om de har några frågor. Det är helt knäpptyst. Erkan och b00mgirl tittar på varandra med en sån där blick som folk som kan datorer tittar på varandra när någon annan dubbelklickar på en länk.

- öh…, börjar Johannes Utterbringa från Åmåls största fackliga organisation ”Facking Åmål” samtidigt som han tittar i sina anteckningar. Hur, ehm… alltså… ja, jag kan inte få VLOOKUP att funka i Excel. Är det något ni kan hjälpa till med? Helt plötsligt vaknar samtliga i publiken till för att det undrar faktiskt de också.

Det plötsliga sorlet från publiken väcker statsminister Renata Lipton Jr som råkat somna till (att stå och sova var en egenskap hon lyckligtvis fått med sig från sitt tidigare liv som linjedomare i Allsvenskan) och hon går fram och avbryter det hela precis innan Erkan Bergshamra ska börja förklara ”att det bara är att läsa på om funktionens syntax”.

- Tack för det, men det där får ni ta efteråt. Seså, sjas nu. Erkan och b00mgirl båda går tillbaka in i ledet bakom. Då passar statsministern på att prata lite politik och då självklart också ge en känga åt oppositionen för deras bristande ansvar gällande allt som finns. Detta utspel genererar en hätsk frågestund som varar i ca 25 minuter. Efter att ambulanssjukvårdarna i rummet plåstrat om samtliga skadade och handbollsfunktionärerna torkat upp allt blod och svett från golvet fixar Renata till frisyren och börjar göra sig redo för att avrunda.

- Ja, om det inte var något mer så…, hinner hon säga innan en hand räcks upp i publiken. Hon tittar på klockan och tänker att det var då jävla fan men nickar sen motvilligt mot den person som handen sitter på.

- Ja, hej… Jag kommer inte från någon tidning eller så. Jag bara vandrade in här för att leta efter ett uttag att ladda telefonen, men jag har en idé på hur vi kanske kan lösa det här.

Hela lokalen vänder sig nu mot personen som satt ihop med handen som räcktes upp. Det var en helt vanlig person i helt vanliga kläder som nu satt och såg helt vanligt nervös ut. Statsminister Renata Lipton Jr log överlägset och lade an ett tonfall likt det man lägger an när ett barn säger att det är väl bara är att trycka nya pengar om det inte finns tillräckligt till alla.

- Jaså, det säger du, raring? Då kan du ju tala om vad du har för idé för hela klassen om du nu är så smart. Ett fniss spred sig i lokalen.

- Alltså, harklade sig personen som räckt upp handen. Alla dessa upplopp beror ju på en enda sak, eller hur? Anledningen till att alla är förbannade är ju för att folk hela tiden lägger ut spoilers för tv-serier på nätet utan att varna först. Det är ju det som startat alltihop. Det är ju det som är roten till det hela. Det är ju därför alla är förbannade. Alla får ju hela tiden sina serier förstörda av spoilers i sociala medier. Skulle inte allt det här bara kunna undvikas om alla bara gav blanka fan i att skriva ut spoilers?

Det blev helt tyst i lokalen. Alla bara satt och tittade på personen i fråga. Hela kavajtåget på scenen stod handfallna. Journalisterna hade slutat anteckna. Fotograferna hade glömt bort hur man tog foton. Hunden Zingo hade rymt. Renata Lipton Jr hade ingen aning om att hennes mun var vidöppen.

- Vad är det du säger, började hon och bröt i och med det den långa tystnaden. Sluta… skriva spoilers?
- Ja, precis. Om ingen skriver ut vad som händer i populära serier så är det ingen som får sina serier förstörda. Alla blir glada. Ingen blir ledsen. Inga upplopp. Ingen tårgas. Inga sprängda broar.
- Herregud, utbrast Renata. Det är ju fullkomligt briljant! Det är ju så självklart men ändå så enkelt. Så gör vi! Såklart vi gör så! Mitt ord är lag! Hurra! Hur kom du på det här?
- Ja, jag är väl inte dum i huvudet, svarade personen i fråga och gick ut ur lokalen.

Ofrivillig post

Tänk att du får ett brev i brevlådan. Brevet är till dig, men det är ingen räkning eller från något rövigt företag som köpt din adress ur bakluckan på en Ford och skickat särskriven direktreklam till dig. Nej, det som finns i kuvertet är ett handskrivet brev direkt ämnat för dig. Dock är det inte ett kärleksbrev. Nej nej, det är ett passivt aggressivt brev som är skrivet av någon som du inte känner. Den här okända personen har skrivit ett brev direkt till dig och i det anklagar hen dig för att vara inkompetent, dum i huvudet och direkt ansvarig för något som hen tycker är dåligt.

Det kan inte vara så kul, eller hur? Trots att du faktiskt, med allra största sannolikhet, är inkompetent, dum i huvudet och direkt ansvarig för just den där saken så är det inte alls särskilt roligt att få sådana brev. Inte roligt alls.

Vad vill du göra med brevet? Ja, helst vill du nog kasta det. Det är ju skittrist att få dum post som är dum mot en. Ja, du vill nog göra dig av med brevet. Kasta det. Riva sönder det. Kanske kompostera. Det är kul med eld. Glömma bort.

Tänk då att det utanför ditt hus står tio tusen andra okända människor som har läst just det där brevet. Alla dessa personer som står där ute har fått det och läst det. De vet exakt vad som stod i det och alla bara står där och väntar på att du ska svara på det. De känner inte ens varandra, men alla är plötsligt där och väntar på att du ska svara. Ja, de kräver faktiskt att du ska svara.

- Men jag vill inte!, ropar du ut genom köksfönstret
- Det skiter väl vi i, ropar någon tillbaka.
- Men det är ju mitt brev!
- Ja, men vi har läst det!
- Jaha? Vad spelar det för roll?
- Det betyder att du ska svara!
- Va? Det låter ju jättekonstigt!
- Kanske det, men vi är fler än vad du är!
- …ja, det är ju rätt lätt att räkna ut…
- Sluta var så spydig!
- Gå hem!
- Nej, du måste svara på brevet!
- Men jag vill inte! Det bestämmer väl jag själv?
- Nej!
- Det är ju jag som fått post, inte ni!
- Ja, jo.. Men vi har läst det. Och eftersom vi är så pass många som läst det så måste du svara. Så funkar det.
- Vadå, ”så funkar det”?
- Så är det bara nu för tiden!
- Hur många måste läsa ens post för att de ska kunna bestämma vad man ska göra med den?
- Va?
- Ja, alltså. Om ni bara hade varit tre-fyra stycken som läst brevet, hade jag varit tvungen att svar…
- Äh! Tyst! Sluta förhala! Svara nu!
- Nej, jag vill inte! Dumma er!
- Kan jag få låna toan?
- Gå hem!

Och sen sitter du där hemma i din lägenhet och kikar genom persiennerna på alla som står där nere. Där står de med sina plakat och flaggor. Någon säljer korv. En annan vet inte hur man använder en megafon. En jävla massa folk. En stor dum folkmassa. Så fort du går ut så vet du att de kommer att komma fram och peta dig i ansiktet med mikrofoner och kameror och säkert smutsiga fingrar också och kräva att du svarar på brevet.”Hallå, varför är du så inkompetent?”, kommer de fråga. ”Du är dum i huvudet”, kommer de säga. ”Du är ju ansvarig.” ”Vet du hur man får den här megafonen att fungera?”. ”Hörde du när jag sa att du var inkompetent?”. ”Kan jag få låna toan?”.

Allt på grund av det där brevet.
Det där jävla öppna brevet.

Gå hem!

Intervjun

Daniel lutar sig tillbaka i stolen och sneglar på klockan på väggen. Strax efter halv elva. ”Det har inte ens gått 40 minuter och hon verkar vara helt såld”, tänker han nöjt samtidigt som han försöker hålla sig uppmärksam på vad kvinnan framför honom säger. ”Det här gick ju mycket lättare än vad jag hade trott. Jag och min charm har gjort sig förtjänta av en lång vinlunch idag.”

- Ja du, Daniel, säger kvinnan avrundande. Det här ser ju jättebra ut!
- Ja, vad roligt att höra! Det känns riktigt bra också, flinar Daniel.
- Med dina meriter och speciellt med dina omdömen från din nuvarande arbetsplats så känns det verkligen som att du passar perfekt för den här rollen hos oss.
Daniel flinar nu ännu mer.
- Vi har ett fåtal kvar att intervjua innan vi kan ge ett definitivt besked såklart, men, off the record, så… ja, ligger du väldigt bra till just nu.
- Då får vi helt enkelt hoppas på att de efter mig inte är lika bra som jag, skrockar Daniel ackompanjerat med en nästintill omärkbar blinkning med vänsterögat samtidigt som han lägger armarna i kors.
- Ja, vi får väl det, svarar kvinnan med leende och en nästan ännu mer omärkbar lyftning på vänster ögonbryn.
Under en väldigt lång sekund har de en knäpptyst ögonkontakt och Daniel börjar fundera på om hon kanske sitter och flirtar med honom. ”Hon är ju rätt snygg ändå”, tänker han. ”Undrar hur hon ser ut nake…”. Tanken blir för en sekund avbruten när hon harklar sig och börjar samla ihop papperna framför sig. Daniel tar spjärn mot stolens armstöd, reser på sig, sneglar ner i hennes urringning och fortsätter sin avbrutna tanke. Väl ståendes hinner han rätta till skjortan och ta ett första kliv mot dörren innan hon avbryter honom:
- Ja, just det, jag glömde ju en sak.
Daniel stannar förvånat mitt i både steg och tanke och vänder sig mot henne:
- Jaså? Vadå?
Kvinnan visar med en enkel rörelse med handen att Daniel ska sätta sig ner och börjar sen bläddra i papperna hon har framför sig.
Daniel går mot stolen och börjar sätta sig ner.
- Ja, jag tänkte gå igenom lite av de kommentarer du har skrivit på Internet, säger kvinnan lugnt utan att släppa papperna med blicken.
Daniel stannar upp mitt i sittandet och blir för en kort stund hängandes i luften ovanför sätet. ”Vad sa hon? Kommentarer på Internet?”, tänker han för sig själv samtidigt som han långsamt avslutar sin påbörjade sittning.
- Vad, ehm… menar du nu? Kommentarer på Internet?, frågar han trevande.
- Ja, fortsätter kvinnan och tittar upp på honom. Enligt nya bestämmelser kan vi få ut allt du har skrivit i sociala medier, forum och kommentarsfält och använda det i våra rekryteringsprocesser.
Temperaturen i Daniels mage sjunker tvåsiffrigt.
- Eftersom ens beteende på Internet ofta är en väldigt viktig och bra fingervisning om vem man verkligen är så anser vi att en sån här genomgång är en väsentlig del i att försöka förstå vem det egentligen är vi håller på att anställa.
Tankarna i Daniels huvud virrar runt i ett ogreppbart kaos. Han hänger verkligen inte med på vad det är som händer. Den lena käften med den inledande vältaligheten har förvandlats till ett munntorrt ostrukturerat mummel:
- Hur… Jag… eh… va? Mina… kommentarer?
- Precis, fortsätter kvinnan och tittar ner i sina papper igen. Vi har här allt du har skrivit från din hemdator och din mobiltelefon sen… den fjärde november 2010. Vi har ett team som enbart sitter med att gå igenom arbetssökandes historik och markera saker som kan vara intressanta att ta upp på en eventuell arbetsintervju, så jag tänkte att vi kunde göra det tillsammans nu. Går det bra?
Daniel sväljer och börjar flacka med blicken:
- Alltså… jo, ja… det kan vi.. väl.. Men alltså, är det är ens lagligt?
Kvinnan tittar upp igen, tar av sig sina glasögon och lägger dem framför sig samtidigt som hon ler och lägger huvudet lite på sned:
- Daniel, vi är ett företag som jobbar med IT-säkerhet. Såklart det är lagligt. Annars vore det här rätt dumt, eller hur?
Daniel nickar försiktigt samtidigt som att rummet börjar krympa i rätt snabb takt.
- Bra, men då börjar vi då?, frågar kvinnan samtidigt som hon sätter på sig glasögonen och börjar bläddra i papperna igen.
Innan Daniel ens hinner säga något fortsätter hon:
- Onsdagen den åttonde december, klockan 20:12, har skrivit till folkpartisten Carolina Lindhagen på Twitter. Känner du henne personligen?
- Va? …alltså, öh… nej… men…
- Inte det, nej? Okej. Kommer du ihåg vad skrev?
Daniel harklar sig och sväljer ytterligare en gång.
- ehm…  inte… inte direkt sådär… men…
Kvinnan avbryter honom med helt oförändrat röstläge:
- Jag ska våldta dig, din äckliga fitta. Fattar du det? Jävla hora.
De laddade orden fullkomligt skär genom luften som rakblad och exploderar när de når Daniels trumhinna. Kvinnan sitter oberörd. Daniels deodorant har helt och hållet slutat verka.
- Vad menade du med det här?, frågar hon lugnt och lägger från sig glasögonen på bordet igen.
Daniel sväljer för en tredje gång och fäster blicken på glasögonen på bordet.
- Du skriver att du tänker våldta henne. Varför ville du göra det?
- Nej, men… alltså…, börjar Daniel men tappar orden.
- Okej, när hade du tänkt göra det då?, fortsätter kvinnan.
- Jag… ehm…, försöker Daniel men tystnar igen.
- Inte det? Ja, det var ju så längesen så det kanske är svårt att komma ihåg. Vi kanske ska ta ett annat exempel?, frågar kvinnan retoriskt och bläddrar lite mer i papperna. Tisdagen den 28 december skrev du i kommentarsfältet tillhörande en artikel som den kvinnliga journalisten Sirin Jamal skrivit och publicerat på DN.se. Minns du det?
Daniel tittar uppgivet på kvinnan framför sig. Han försöker komma på något att säga men orden faller sönder innan de ens har bildats.
- Om du inte tar bananbåten hem igen din jävla slyna så kommer jag slå ihjäl dig nästa gång jag ser dig. Jag vet var du bor, din jävla blattehora. Glöm inte att det är är mitt land.
Orden praktiskt taget bombarderar Daniel där han sitter. Han börjar andas allt häftigare och vet inte vad han ska ta sig till.
- Minns du det där då?, frågar kvinnan. Eller är det också svårt att komma ihåg?
Daniel mår illa.
- Vi fortsätter framåt. 23 januari 2011 skrev du till bloggerskan Belia att du hoppas att hon blir våldtagen och mördad av, och jag citerar, HIV-negrer? Hur tänkte du här?
- Alltså… det var… på skämt… typ… Jag menade det inte… typ…
- Du menar alltså att du skämtade när du önskade att en sextonårig flicka skulle bli våldtagen och mördad?
- …ja, alltså…
- Vad är det som är så kul med det?
- …det är ju… inte ”haha”-kul, sådär… Du vet…, försöker Daniel förgäves.
- Nej, jag vet faktiskt inte. Jag förstår inte riktigt. Skämtar du även i inlägget från den tredje februari där du kallar vänsterpartisten Nadja Lindén för PK-fitta och pissluder?
Daniel vet inte vad han ska göra. Han har svårt att andas, ryggen är helt blöt av svett, han mår illa och vill bara gå därifrån. Han vill bort, långt bort från vad han utsätts för just nu. Han har blodsmak i munnen.
- Ja, Daniel, det här är bara en bråkdel av vad mina kollegor har hittat från dina äventyr på nätet, säger kvinnan och skjuter fram pappershögen framför Daniel. Varenda inlägg är fullt av avskyvärda, hemmasnickrade och, ofta grammatiskt inkorrekta, hatiska ord som du besinningslöst har pumpat ur dig utan hejd. Om man tittar på det du har kommenterat på så finns det inte en enda röd tråd. Det kan vara allt från debattartiklar till instagrambilder, krönikor till privata tweets. Det enda som binder ihop samman alla dessa hatiska ord är att alla är skrivna till kvinnor. Det finns inte ett enda hatiskt inlägg till en man. Inte ett enda. Så, Daniel, den sista frågan jag kommer ställa till dig under den här intervjun är således rätt lätt att lista ut. Varför hatar du kvinnor, Daniel?
Tystnaden i rummet är bedövande. Daniel stirrar ner i bordet. Han vågar inte möta kvinnans blick. Han vågar inte säga något. Han vågar inte röra sig.
Det är tyst i vad som känns som en evighet. Det lilla rummet är nästan tomt på syre på grund av Daniels knäpptysta hyperventilering. Han får inte ur sig ett knyst.

Då bryter kvinnan tystnaden:
- Inte det? Nej, jag tänkte väl det. Men då gör vi såhär… Vi kan stryka allt det här.
Daniel tittar plötsligt upp och möter frågandes hennes blick.
- …va?
- Ja, vi kan stryka allt. Vi glömmer alla kommentarer, alla önskningar om våldtäkter, mord och all rasism. Allt blir frid och fröjd. Låter det bra?
Daniel tittar blankt på henne. Efter en stund nickar han försiktigt.
- Bra!, utbrister kvinnan. Fint! Det enda du behöver göra för att vi ska glömma alltihop är att säga vad jag heter i förnamn. Om du verkligen bryr dig om kvinnor så borde du väl ändå kunna svara på det? Jag menar, du kunde ju flera av namnen på företagets manliga styrelseledamöter för bara en kvart sedan?
Daniels hjärta hoppar över ett slag och blicken faller ner i bordet igen. Blicken flackar från sida till sida i hopp om att väcka minnet till liv men det är förgäves.
Han minns inte.
Han lyssnade aldrig.
- Tänkte väl det, säger Maria. Du kan gå nu.
Daniel reser sig efter ett tag långsamt upp, går mot dörren och trycker ner handtaget. Men precis när dörren går upp så blir han avbruten.
- Ja, just det, säger Maria. En sista sak… Vi har publicerat hela den här historiken på din Facebook och bytt även lösenord. Du får tillgång till ditt konto igen om fyra dagar så jag tänkte bara att det kan vara fint för dig att börja fila på något att skriva när du kommer tillbaka. Eller ja… Det behövs kanske inte. Du verkar vara rätt duktig på det där med att skriva saker på Internet.

Slut.

Alla eventuella likheter med verkliga personer kvinnor är helt oavsiktliga.

Att förklara Twitter för någon som inte twittrar.

- Vad gör du?
- Kollar Twitter.
- Alltså, jag har aldrig fattat det där med Twitter. Vad är det för något?
- Eh… Ja, det är typ som ett Facebookflöde. Fast med folk man inte känner.
- Va?
- Ja, man typ följer folk och ser vad de skriver.
- Som typ en massa statusuppdateringar eller?
- Ja, precis!
- Okej…? Så det är som Facebook?
- Mja, typ… Men ändå inte.
- Vad skriver de om då?
- Allt möjligt. Om vad de gör och ser typ.
- Va? Skriver folk att de är på toaletten och så?
- Nej, eller… Jo, kanske en del, men oftast är det andra saker.
- Som vadå?
- Ja, om typ nyheter och så. Sen så rasar de mycket. Och det är jättemycket ordvitsar och bilder på söta katter.
- Vänta vänta… Rasar? Katter? Nu blev det mycket. En sak i taget. Nyheter?
- Ja, det är det som är bra med Twitter. Allt går jättefort.
- Fort? Vad menar du? Blir det inte svårt att läsa när det går så fort?
- Nej, nej… Inte så. Alltså.. Så fort det händer något så kommer det typ ut på Twitter först.
- Först? Kommer saker ut på Twitter typ innan Aftonbladet skriver om det?
- Ja, eller… Nej. Kanske. Ibland.
- …nu blev det snurrigt.
- Alltså. Saker sprids fort på Twitter. Om jag ser något jag tycker är intressant så kan jag retweeta det och så ser fler det.
- ”Retweeta”?
- Ja, ehm… Det är typ som att ta något som någon annan har skrivit och skicka vidare det.
- Typ som att härmas?
- Nej, eller… Jo… Typ som att härmas. Och om en tredje person ser det som jag har härmat så kan hen härma mig och på så sätt skicka det vidare till fle…
- …”hen”?
- …ah, ehm.. Vi tar det något annan gång. Hursomhelst. När det är jättemånga som härmas, eller retweetar saker som det heter, så sprids informationen runt i Sverige och på jorden jättesnabbt. Det är det som jag menar med att det går fort.
- Ah. Så Twitter är typ som viskleken?
- Typ.
- Okej. Men det där med att rasa då? Är folk arga?
- Ja, folk är arga. Eller… ja, om du frågar dem så är de bara passionerade, men de flesta är bara gnälliga.
- Va? Så folk är arga? Då kan det väl inte vara kul att läsa?
- Nej, eller… jo. Ibland. Inte alltid.
- Nu är det snurrigt igen.
- Hm. Okej.. Oftast är folk glada och snälla. Men ibland blir de upprörda och börjar ranta om saker so..
- ..”ranta”?
- Ja, det är när man skriver jättemånga tweets i rad och är jättearg.
- Typ som att tjata?
- Nästan. Hursomhelst, när folk rantar så skriver de många inlägg om saker som de känner mycket för.
- Men lägger sig inte andra personer i då?
- Jo. När tillräckligt många rantar så kallas det en gate eller en riot.
- Nu hittar du bara på.
- Nej! Det är sant.
- Okej. Är det typ så som att flera gäss kallas en skock?
- Va?
- Ja, en massa gäss kallas ju för en skock. Och om något är tolv stycken så kallas det ett dussin. Kan man kalla en bunt arga twittrare för en riot?
- Ja, ungefär!
- Okej. Då tror jag att jag förstår. Men det låter fortfarande rätt otrevligt.
- Ja, men för att väga upp allt tjat och gnäll så ordvitsas det jättemycket.
- Typ som i Göteborg?
- Ja, precis! Allt kan ordvitsas om.
- Allt?
- Allt.
- Hm. Låter krystat?
- Japp. Det är det. Men kul.
- Säkert?
- Japp. Och sen finns det ju jättemycket bilder på söta katter.
- Okej. Typ som Facebook?
- Lite så.
- Okej. Jag ska se om jag har hajat det här nu.
- Kör.
- Twitter är typ en samling arga ordvitsare som leker viskleken?
-  Typ.
- …som i grupp kallas en riot?
- Japp.
- …och som både härmas om nyheter och rantar om att de är på toaletten?
- Ungefär.
- …och som visar söta kattungar för varandra?
- I stora drag, ja.
- Hm…
- Japp.

[paus]

- Vad skriver de nu då?
- Äh, ingenting speciellt.

Historien om den lille köttbullen

Det var en gång en påse med frysta köttbullar. I den påsen bodde det jättemånga köttbullar. Det som köttbullar är kända för är att de nästan alltid är lika stora och ser likadana ut.

Men i den här påsen fanns en liten köttbulle som var lite annorlunda jämfört med alla andra. Den här köttbullen var mycket mindre än alla de andra köttbullarna.

När han stod bredvid dem så kände han sig ännu mindre. Speciellt när de var fler.

Han blev alltid så nervös när det var jättemånga runt honom att han började svettas – något som han såklart blev ännu mer nervös över.

När de väl hade hoppat i den varma och sköna stekpannan så vågade han inte riktigt hänga med de andra köttbullarna, så han höll sig mest på sin egen kant.

Men det märkte de andra stora köttbullarna så efter ett tag kom de fram till honom och började retas. ”Din lilla puttefnask! Ska du ens vara ute såhär sent?”, sa en. ”Haha! Titta vad liten han är!”, ropade en annan. Alla de stora köttbullarna samlades runt honom i en ring och pekade och skrattade. Då blev den lille köttbullen jätteledsen och ville inte vara med något mer.

Men det som den lille köttbullen inte visste var att hans lilla form gjorde att han jättelätt kunde rulla runt i stekpannan utan att vara för länge på en och samma sida. De andra stora köttbullarna tyckte att det var jättejobbigt att rulla runt så de låg ofta kvar lite för länge på samma plats.

Det visade sig sen, när de alla var färdigstekta och hoppade upp ur stekpannan, att den lille köttbullens form gjorde att han blev helt perfekt stekt och de andra stora köttbullarna blev svarta, skrovliga och fula på utsidan. Den lille köttbullen var alldeles gyllenbrun och fin – mycket finare än de stora köttbullarna.

Så när det var dags att hoppa i matlådan så samlades alla de stora köttbullarna runt den lille köttbullen och bad om ursäkt för att de hade retats. De insåg att de hade varit dumma och att de nu faktiskt fick tillbaka av samma mynt och att det var rätt åt dem. Den lille köttbullen sa först tack men sen satt han bara där i mitten av matlådan och log och sa ingenting. För innerst inne, mitt inuti i den lille köttbullen, var han det lyckligaste han någonsin varit i hela sitt lilla köttbulleliv.

Slut!

Fyllot på klubben

En man sitter på en klubb och har pratat med en kvinna hela kvällen. Hon känner sig obekväm, ursäktar sig med att gå på toa och försvinner sen ut från stället.

När han, alldeles för full, upptäcker att hon är försvunnen blir han vansinnig. Han vräker omkull stolen han suttit på och börjar gå runt på klubben för att leta efter henne. Eftersom han är på tok för onykter tror han att alla gömmer henne för honom och börjar bråka. Han svingar efter en kille som lätt duckar för slaget och som i sin tur enkelt puttar omkull honom. Skitsur och blåslagen blir han utkastad och han ställer sig på gatan och skriker efter henne: ”ANNA DIN JÄVLA FITTA! VAR FAN TOG DU VÄGEN DIN JÄVLA HORA?!”

Den absurda mängden vin han druckit i samband med raseriet gör att hans hjärna börjar rusa. Han lovar sig själv att hitta henne. Hon kommer att be honom att komma hem till honom. Han ska vara där, han ska göra allt han vill göra med henne och hon ska skrika hans namn – det lovar han. Han tänker på sina fingrar längs med hennes kropp och hur han långt in på morgontimmarna kommer göra precis det som faller honom in.

När hans kompisar kommer ut från klubben ber de honom att lugna ner sig. ”I HELVETE HELLER! JAG SKA KNULLA DEN DÄR JÄVLA HORAN!”, skriker han för full hals på gatan. ”Sluta nu för i helvete. Stopp, för fan! Du ska åka hem. Du är alldeles för full”, manar en av hans vänner.

Men allt han kan tänka på är bara henne. Hon som försvann. Hon som ska få allt han har att ge. Hon som ska straffas. Och när han är klar med henne ska han gå ut på balkongen, tända en cigg och hänga upp sin keps på en krok på väggen i triumf.


Den här låttexten är tagen från Norlie & KKV – Där jag hänger min hatt.
SpotifyYoutube

Men du försvann, gled ur min hand
vart tog du vägen, jag kan inte hitta dig
jag är för full knuffas omkull, vart tog du vägen
jag kan inte fatta att jag tappade bort dig
säg vart är du nånstans, står och skriker ditt namn
men om jag hittar dig och du bjuder med mig hem
så lovar jag att du kommer skrika mitt namn

För jag vill bara känna på din kropp kropp hela natten
men mina vänner säger stopp stopp håll i hatten
men jag vill känna på din kropp kropp hela natten
och mina vänner säger stopp
men jag vill att ditt hem blir där jag hänger min hatt

Trist va?

/c

”Listigt, Sverigedemokraterna!”

Jag tyckte att dagens SD-historia påminde om en annan historia jag hört.
Läs den här: http://www.barnensbokklubb.se/listigt-alfons-aberg

Jag tog den texten och bytte ut lite ord.
Vips, så har vi en godnattsaga som Sverigedemokrater kan berätta för sina små barn när de ska sova svenskt, vitt och gott. 

Vad trist det är att jämt få höra att man är för vit och rasistisk för att få vara med! Det är just precis vad som händer Sverigedemokraterna när de ska gå på möte under Pride. För där är också folk som inte är Sverigedemokrater och som är icke-vita, och de tycker att Sverigedemokraterna är så vita och ingenting förstår.
   Lokalen bjuder på sittplats. Men när de börja lyssna, bestämmer de icke-vita att Sverigedemokraterna är för vita för att få vara med. ”Vi har nu blivit rasistiskt behandlade”, resonerar Sverigedemokraterna när de dyker ner på Youtube och filmar arga filmer. 
Listigt, Sverigedemokraterna är en viktig och stärkande Sverigedemokraterna-bok för alla små Sverigedemokrater som är trötta på att jämt få höra att de inte får vara med, eller att de är för rasistiska för att förstå.

Ps. Ni är en samling rövhattar hela jävla bunten. Ds.

Hur man bråkar på Twitter

Det händer lite då och då.
Två twittrare råkar i luven på varandra och börjar 140-teckenstjafsa i flödet. Åsikter ska komprimeras och levereras med blixt och dunder i snabb takt, personer ska pingas, saker ska länkas till och syrligheter skall utbytas. Men oavsett vad det bråkas om så tenderar de flesta twitterbråk vara utformade på ungefär samma sätt…

Läs mer